Sören Kierkegaard skrev en gång “Det är den som vågar gå vilse som finner nya vägar”. Alla vägar i livet tar oss inte rätt. Det har vi nog alla fått erfara. Vissa gånger är beslutet av att ändra destination enkelt. Andra gånger behöver själen få vila ett tag och hämta kraft innan vi vågar gå vilse ännu en gång.
En solig och varm dag för några år sedan promenerade jag tillsammans med en god vän i utkanten av den avlägsna byn Alaró, belägen på den västra sidan av Mallorca. Det var en stenig landsväg omgiven av olivodlingar och lummiga citronträd. Solens strålar smekte behagligt medan vi sakta vandrande genom den idylliska spanska landsbygden. Under en lång bit av vägen gick vi under tystnad. Det var en sån där behaglig tystnad som tillåter en att riktigt njuta av lugnet och nuet. Att bara vara.
Tystnaden bröts när min vän med en övertygande röst sa “Du vet väl om att den riktiga livsvandringen går genom ditt inre?” Dom orden förde mina tankar till den kamp som jag själv stridit på senare år. En period i mitt liv som hade lämnat djupa sår som fortfarande höll på att läka. Nu var jag fri att vandra nya vägar, men inom mig kämpade jag fortfarande med att hitta rätt destination.
De inre emotionella strider vi människor möter under vår livsresa, är många gånger tuffare än den brantaste bergsvandringen. Just denna dag kändes dock allt det som varit väldigt långt borta. Den slingrade vägen bjöd på en stilla och harmonisk stund för själen och jag blev påmind om vad som verkligen har betydelse i livet.
Jag såg en katt sitta på en mur som avskilde vägen från fältet. Sen kom ytterligare en katt som började gnida sig mot den andra. Det var ett så rent budskap om vårt behov av varandra. Att visa kärlek, empati och medmänsklighet. Hur stor skillnad det kan göra att få en utsträckt hand i en svår stund. Att vi finns där för varandra. Den dagen var jag tacksam för att inte vara ensam.
Ofta behövs det väldigt få ord när det finns en medveten närvaro och tyst omtanke av en omtänksam medmänniska. Det är just den tystnaden och lugnet som vi många gånger behöver för att kunna höra när själen försöker kommunicera med oss. Det gör det lättare för oss att höra vår inre röst som kan visa vägen, ge oss styrka och mod så vi vågar gå vilse ännu en gång.
Instämmer helt. Även om det kan vara skönt att vandra vissa vägar själv så är det underbart att vet att man har någon som finns där. Någon som kommer att ta ens hand när man behöver.
Ja det finns stunder i livet då man behöver en axel att luta sig mot.
Så fint skrivit och härliga insikter!
Tack Kattis!
Tack för en härlig blogg <3
Tack <3