Sören Kirkegaard skrev en gång ”det är den som vågar gå vilse som finner dom nya vägarna”. Dom orden ekar ofta i mitt huvud. Kanske för jag så ofta har valt att nya vägar framför gamla? Kanske för att jag vet om att gamla vägar inte tar mig till nya destinationer? Men oavsett hur många nya vägar man vandrar så är det bara ännu en väg om man inte tar sig tid att njuta.

Att hitta nya vägar

En solig och varm dag för några år sedan vandrade jag tillsammans med en god vän på en väg utanför byn Alaró på västra sidan av Mallorca. Vägen var en stenig landsväg omgiven av olivodlingar och lummiga citronträd. Utsikten var idyllisk och solens strålar brände behagligt. En lång del av vägen gick vi helt tysta. En sån där skön tystnad som får en att bara njuta av lugnet och nuet.

Tystnaden bröts när min vän med en övertygande röst sa ”Du vet väl om att den riktiga livsvandringen går genom dit inre?” Det var ord som omedelbart förde mina tankar till mig själv. Den kamp som jag som jag på senare år stridit, vunnit och nu lämnat bakom mig. Det hade varit en tuff väg som hade lämnat djupa sår som fortfarande höll på att läka.

Jag visste att han naturligtvis hade rätt. Det spelade ingen roll hur många nya vägar jag skulle vandra om jag inte på något sätt skulle komma till klarhet och ro i mig själv under färden.

Jag insåg också att de inre emotionella strider vi människor möter under vår livsväg, många gånger är tuffare än den brantaste bergsvandringen. Jag påmindes om hur stor roll tro och hopp spelar i våra liv. Att inte vara rädd för förändringar. Att inte välja att vandra på bekanta gamla vägar när man ändå vet med sig att de slutar vid ett stup. Just denna dag kändes det som varit väldigt långt borta. Den slingrade vägen var inget annat än harmonisk.

Jag såg en katt sitt på muren som avskilde vägen från fälten. Sen kom ytterligare en katt och dom började gnida sig mot varandra. Det värmde inombords när det var ett så rent budskap om vårt behov av varandra. Att våga visa sin sårbarhet och ta emot en utsträckt hand. Att vandringen blir så mycket vackrare när man delar den med någon annan.

Den dagen var jag tacksam för att dela utsikten med min vän. Vi gick mesta av vägen under tystnad. Vi njöt av utsikten, värmen och sällskapet. Det behövdes inga ord för att göra vandringen till något speciellt. Vägen talade för sig själv.

{ 2 comments… read them below or add one }

1 Anna J april 15, 2016 kl. 14:51

Instämmer helt. Även om det kan vara skönt att vandra vissa vägar själv så är det underbart att vet att man har någon som finns där. Någon som kommer att ta ens hand när man behöver.

Svara

2 Kattis april 15, 2016 kl. 14:52

Så fint skrivit och härliga insikter!

Svara

Leave a Comment

Keep me up to date, sign me up for the newsletter!

Previous post:

Next post: