Vad ser du?

by Mikaela Bjerring on 10 augusti, 2012 · 4 comments

in Alla Blogginlägg, Livet, Livserfarenheter, Relationer, Tankar och funderingar, Vardagsbetraktelser

Varje dag passerar vi så många människor. Allt för sällan stannar vi upp för att verkligen se. Allt för ofta är vi för snabba på att döma. Vad ser du i din omgivning? Vad ser du i dig själv? Vad väljer du att se i andra? Vad ser du?

Vad ser du?

Jag ser ett medelålders par som sitter på en bänk. De ser lyckliga ut. Dom kramar varandras händer allt hårdare medan deras kärleksfulla blickar möts…

Jag ser ett ungt par med en barnvagn. Under tystnad skjuter dom den framför sig med all sin fokus på den nyskapande lilla varelsen…

Jag ser en äldre man som långsamt promenerar framåt på trottoaren. Hans händer håller han stödjande bakom ryggen och hans blick drar sig upp mot himlen. Det finns ett djupt lugn som omger honom…

Jag ser en hemlös man som sitter på en kyrktrappa. Hans händer är knäppta och hans blick är nedsänkt. Hans ägodelar är nedpackade i slitna plastpåsar som ligger vid hans fötter. Nästintill orörlig sitter han där med sina händer hårt pressade mot varandra. Detta är någons son, någons barnbarn, någons syskon, någons första kärlek och någons barndomsvän. Vad var det som fick honom att förlora allt? Vilken väg hade han valt för att det skulle bli så fel?

Efter en stund höjer den hemlösa mannen huvudet och tittar framåt med en avtrubbad blick. Jag går fram till kyrktrappan och sätter mig bredvid. Jag samlar mod till mig och frågar sen rakt ut ”Hur kommer det sig att du är hemlös? ” Mannen vrider något besvärat på sig. Vänder bort blicken och svarar ”Det bara blev så.”

Vi pratar en liten stund. Sen reser han sig upp, samlar ihop sina slitna påsar som symboliserar det liv han har kvar. ”Jag lämnade mitt liv bakom mig, nu har livet lämnat mig”, säger han med en lågmäld röst. ”Finns där liv, finns där hopp”, svarar jag tillbaka. Han tar fram en näsduk och börjar torka sina händer. Någon minut av tystad passerar innan han han förmår sig att forma orden ”Men finns det inget hopp, finns det inget liv.” Han viker försiktigt ihop sin näsduk och stoppar omsorgsfullt ner den i rockfickan. ”Men du satt här och bad, då måste du fortfarande känna hopp?”, sa jag med en något desperat röst. Jag vet inte om det var av sorg eller skam, men han sänkte åter blicken innan han lät orden kom ut ”Jag bad om att få slippa leva.”

Jag såg efter honom när han gick där ifrån. Jag hade en klump i halsen och kände mig omtumlad av alla tankar och känslor som börjat flöda under vårt samtal. Det hade visat sig att han en gång haft en fru, barn och en karriär. Han hade varit professor och älskat sitt jobb. Han hade haft en familj som han avgudade. En dag förlorade han allt. Efter det förlorade han sig själv.

Varje dag passerar vi så många människor. Allt för sällan stannar vi upp för att verkligen se. Allt för ofta är vi för snabba på att döma. Vad ser du i din omgivning? Vad ser du i dig själv? Vad väljer du att se i andra? Vad ser du?

 

 

{ 4 comments… read them below or add one }

1 Petra november 30, 2012 kl. 16:26

Vi är ofta så upptagna med oss själva att vi inte tar oss tid att se andra. Fin text!

Svara

2 Mikaela Bjerring december 1, 2012 kl. 17:07

Visst är det så. Tack!

Svara

3 Carolina november 30, 2012 kl. 18:30

Underbart skrivet Mikaela <3

Svara

4 Mikaela Bjerring december 1, 2012 kl. 17:07

Tusen tack Carolina!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: